Templet låg begravt under vulkanisk aska i århundraden, återupptäcktes 1733, delvis restaurerat från 1937 till 1953, och reparerades igen efter jordbävningen 2006.
Prambanans bevarande — från återupptäckten 1733 till jordbävningen 2006
Prambanans moderna besöksupplevelse är resultatet av nästan 90 års bevarandearbete. Templet låg begravt under vulkanisk aska på 1500- och 1600-talen, delvis återupptäckt av en holländsk lantmätare 1733, formellt dokumenterat 1885 och väsentligt restaurerat från 1937 till 1953. Jordbävningen i Yogyakarta 2006 skadade flera tempel och satte igång ännu en bevarandekampanj. Den här guiden visar den tydliga faktabaserade bevarandehistorien.
Boka ditt inträde till Prambanan ↗Begravning och återupptäckt (1500–1800-talen)
Sailendra- och Sanjaya-dynastierna i centrala Java gick tillbaka på 900- och 1000-talen; Prambanan övergavs sannolikt på 1000-talet. På 1500- och 1600-talen begravdes templen delvis under aska från utbrott vid det närliggande berget Merapi. Växtlighet växte över strukturerna. Lokala javaneser kände till ruinerna men betraktade dem som heliga och undvek dem; det medeltida rikets identitet hade gått förlorad.
År 1733 noterade den holländska lantmätaren C.A. Lons Prambanan på sina kartor över Java. Den första formella europeiska dokumentationen kom 1885, då den holländske kolonialarkeologen J. Groneman publicerade illustrerade beskrivningar. Templet var en ruin — huvudaltarna delvis kollapsade, spridda stenfragment över hela området, de omgivande 224 perwara-templen nästan helt fallna.
Återuppbyggnaden 1937-1953
Den stora restaureringen inleddes 1937 under den holländska koloniala arkeologitjänsten. Shivatemplet var prioriteringen — det viktigaste och det mest fullständigt kollapsade. Restaureringen använde anastylos-metoden: ursprungliga stenfragment sorterades, identifierades utifrån sin position genom utsmyckningsbevis och sattes samman igen till den ursprungliga strukturen. Saknade stenar lämnades som luckor i stället för att ersättas med modernt material.
Andra världskriget avbröt arbetet; den japanska ockupationen av Java (1942-1945) satte stopp för bevarandet. Efter Indonesiens självständighet (1945) fortsatte den indonesiska regeringen arbetet. Shivatemplet var i stort sett färdigställt 1953, och Brahma- och Vishnutemplen följde under de kommande decennierna. De 224 perwara-templen restaurerades aldrig fullt ut; de flesta förblir delvisa ruiner. UNESCO skrev in Prambanan på listan 1991.
Jordbävningen 2006 och därefter
Den 27 maj 2006 drabbade en jordbävning med magnituden 6,3 Yogyakarta-regionen. Jordbävningen dödade över 5 500 människor och skadade tusentals byggnader. Vid Prambanan skadades inte huvudaltarna allvarligt tack vare den medeltida javanesiska jordbävningssäkra byggtekniken (sammanlåsande sten utan murbruk). Flera av de mindre underordnade templen kollapsade dock och krävde återuppbyggnad.
Bevarandearbetet efter 2006 fokuserade på att stabilisera de skadade templen och seismiskt förstärka huvudaltarna. Vissa av de återuppbyggda templen inkluderar nu subtila seismiska förstärkningsdetaljer som är osynliga för besökare men utformade för att klara framtida jordbävningar. Tempelområdet öppnade igen för besökare efter omkring 18 månaders stängning efter jordbävningen. Löpande bevarande fortsätter; mindre stenförskjutningar repareras årligen.