Vad du ska se vid Prambanan

Trimurti — Shiva, Brahma och Vishnu

De tre centrala tornen är arrangerade på en nord-sydaxel och vänder alla mot öster, vilket är anledningen till att ett sen-eftermiddagsbesök fångar det västliga ljuset som sveper över deras uthuggna fasader och förlänger skuggorna över gårdens stenplattor. Shivatemplet i mitten är det högsta och arkitektoniskt mest komplexa, och reser sig till 47 meter med en bas på 34 meter i bredd och en grundplan indelad i fem kamrar. Det östra kammaret, som nås via huvudtrappan, öppnar in till en central helgedom med en tre meter hög stående staty av Shiva Mahadeva. Tre ytterligare kamrar, orienterade mot norr, söder och väster, rymmer statyer av Durga som dödar buffeldemonen (norr — lokalt känd som Loro Jonggrang, den smärta jungfrun i templets grundläggningslegend), vismannen Agastya (söder) och Ganesha (väster). Den östra ingången flankeras av mindre vaktaltaren till Mahakala och Nandhisvara, två fruktansvärda följeslagare till Shiva som skärmar av den inre helgedomen från världen utanför.

Brahmatemplet ligger söder om Shiva och Vishnutemplet norr om det, båda 33 meter höga och 20 meter breda, vardera med ett enda kammare med gudens staty. Brahma avbildas med fyra ansikten, som representerar hans överinseende över de fyra väderstrecken och hans roll som skapargud i den hinduiska Trimurti; Vishnu, bevararen, håller sina attribut: snäcka, diskus, klubba och lotus. Det uthuggna reliefen på dessa tre templers inre balustrader är områdets konstnärliga hjärta: Ramayana-eposet utspelar sig över Shiva- och Brahmatemplen (med start vid den östra ingången och läst medurs — pradaksina-vandringen), medan Vishnutemplet bär scener ur Krishnayana, hämtade från Bhagavata Purana. En långsam, moturs läsning vore ett allvarligt kulturellt misstag på en aktiv hinduisk helig plats; rör dig alltid med templet, aldrig mot det, så utspelar sig den uthuggna berättelsen i den ordning konstnärerna avsåg.

Vahana-templen — Nandi, Hamsa och Garuda

Mitt emot varje Trimurti-torn, på östra sidan av den inre gården, står ett mindre tempel tillägnat den gudens vahana — det riddjur som guden traditionellt avbildas resa på genom kosmos. Nandi-templet vänder mot Shiva och är det bäst bevarade av de tre: inuti står en betydande staty av den heliga oxen Nandi, knäböjande i den klassiska positionen, flankerad av ytterligare två reliefer som visar Surya, solguden, som kör en vagn dragen av sju hästar, och Chandra, måneguden, på en vagn dragen av tio. Närvaron av Surya och Chandra tillsammans med Nandi är en av de mer ovanliga ikonografiska grupperingarna på Java och belönar några stilla minuter i kammaret innan du går vidare. Kammaret förblir svalt även sent på eftermiddagen, och den slitna polityren på Nandis flanker visar var århundraden av troende har lagt en respektfull hand på oxen.

Hamsa-templet, mitt emot Brahma, var ursprungligen tillägnat den heliga svanen (eller gåsen) som tjänar som Brahmas riddjur; dess kammare är i dag tomt, den ursprungliga statyn förlorad genom århundraden av jordbävningsskador, vulkanisk aska och plundring. Garuda-templet, mitt emot Vishnu, skulle en gång ha hyst en bild av människo-örnen Garuda, Vishnus stora riddjur och den nationella symbolen för moderna Indonesien, buren på landets vapensköld och på stjärtfenan på flygbolaget Garuda Indonesia; dess kammare är likaså tomt. Även utan sina statyer definierar de tre Vahana-templen geometrin i den inre gården och symmetrin i den dagliga heliga processionen. Att gå hela den inre ringen — Shiva, Brahma, Vishnu, sedan tillbaka via Nandi, Hamsa och Garuda — tar omkring 45 minuter i lugnt tempo, längre om du stannar för att läsa reliefen.

De mindre altarna och perwara-ruinerna

Åtta mindre strukturer fullbordar det inre området och förankrar stillsamt geometrin i den centrala platsen. Två Apit-tempel flankerar gården mot norr och söder, möjligen ursprungligen tillägnade Lakshmi respektive Saraswati, även om deras kamrar i dag är tomma och tillägnandena härleds från ikonografiska fragment snarare än inskriptioner. Fyra små Kelir-altaren står som låga skärmar vid de inre murarnas väderstreckliga ingångar och blockerar direkta siktlinjer in i de inre helgedomarna på det klassiska hinduiska sättet att skärma det heliga från det profana, och fyra små Patok-altaren upptar de inre hörnen som gränsmarkörer. Ingen av dessa är dramatisk var för sig, men tillsammans uttrycker de områdets utförliga kosmologiska symmetri: ett centralt berg (Shiva), flankerande toppar (Brahma och Vishnu), omringande väktare och skärmaltaren, och bortom dem en yttre ring av andaktsoffer.

Den yttre ringen är perwara-fältet. Det ursprungliga området från 800-talet innehöll fyra koncentriska rader av mindre hjälptempel — 44, 52, 60 och 68 altaren från den innersta raden och utåt, totalt 224 perwara-tempel plus centralgruppen. De flesta av dessa rasade genom århundradena på grund av jordbävningar, vulkanisk aska från det närliggande berget Merapi och stenplundring. Enligt de senaste restaureringsrapporterna har bara sex perwara återuppbyggts fullt ut; resten finns kvar som grundkonturer och högar av travad sten över den gräsbevuxna slätten öster, norr och söder om de inre murarna. Att gå bland dem en lugn vardagseftermiddag, med de centrala spirorna bakom dig och ruinfältet framför, är en av de mest stämningsfulla delarna av besöket och det ögonblick som många resenärer efteråt berättar för oss stannade längst hos dem.

Candi Sewu — det buddhistiska komplexet 800 meter norrut

De flesta besökare lämnar Prambanan utan att inse att samma biljett tar dem, till fots eller med den lilla eldrivna shuttlebussen, 800 meter norrut till Candi Sewu — Indonesiens näst största buddhistiska tempelkomplex efter Borobudur, och en anmärkningsvärd motpol till den hinduiska monumentaliteten hos huvudcandin. Byggt i slutet av 700-talet, något tidigare än Prambanan självt och under den buddhistiska Sailendra-dynastin som även beställde Borobudur, var Sewu ursprungligen känt under det sanskritiska namnet Manjusrigrha (Manjusris hus), bekräftat av inskriptioner som hittades på platsen 1960. Det javanesiska namnet Sewu betyder »tusen« och speglar den lokala legenden om templets mytiska omfattning; den historiska anläggningen rymmer faktiskt 249 strukturer, arrangerade i koncentriska ringar av underordnade altaren kring ett centralt korsformat tempel som mäter 29 meter i diameter och reser sig omkring 30 meter över den omgivande slätten.

Det mest slående visuella draget vid Sewu, och en av de mest fotograferade detaljerna i båda områdena, är paret av stora dvarapala-väktarstatyer som flankerar var och en av de fyra huvudingångarna till centraltemplet. Uthuggna knäböjande och med ett fast grepp om tunga klubbor, med utstående ögon och morrande munnar, är de anmärkningsvärt välbevarade jämfört med resten av platsen och förblir bland de finaste exemplen på centraljavanesisk väktarskulptur. Kontrasten till Prambanans fridfulla hinduiska gudomar är skarp och medveten: Sewus inre kamrar var mahayana-buddhistiska andaktsrum, tillägnade bodhisattvan Manjusri, förkroppsligandet av transcendent visdom. Avsätt 30 till 40 minuter för att gå genom området i lugn takt. Shuttlebussen från Prambanans huvudgrind går ofta och ingår i standardbiljetten; på en svalare torrperiodsdag är promenaden genom den förbindande parken det mer givande valet.

Candi Plaosan — äktenskapstemplet mellan hinduism och buddhism

En kilometer nordöst om huvudanläggningen i Prambanan, utanför gränsen för det biljetterade området och en kort resa bort (en taxameterbaserad samåkningsresa eller en beställd bil från ditt Yogyakarta-hotell fungerar lika bra), är Candi Plaosan det mest givande tillägget för resenärer med ett djupare intresse för Javas religiösa historia. Anläggningen ligger i byn Bugisan i Klaten-regentskapet, mitt bland aktiva risfält, och byggdes i mitten av 800-talet — dess inskriptioner dateras mellan 825 och 850 — av Pramodhawardhani, en prinsessa från den buddhistiska Sailendra-dynastin, och hennes hinduiska make Rakai Pikatan från Sanjaya-linjen. Äktenskapet mellan en buddhistisk drottning och en hinduisk kung tolkas allmänt av historiker som ögonblicket för formell försoning mellan Javas två stora religiösa traditioner, och Plaosan är dess arkitektoniska minnesmärke: ett buddhistiskt tempel skänkt i mitten av ett hinduiskt kungarike.

Platsen är delad i två anläggningar: Plaosan Lor norrut och Plaosan Kidul söderut, ursprungligen ett sammanhängande område. Tillsammans rymmer de 174 byggnader — 116 stupor och 58 altaren — de flesta mycket mindre än centralcandin, arrangerade över en gräsbevuxen gård som ser en bråkdel av Prambanans besöksantal. Jordbävningen i Yogyakarta 2006 orsakade betydande skador och satte igång utgrävningsprogrammet som långsamt har återställt de två huvudsakliga tvillingtemplen; de omgivande stuporna förblir delvis återuppbyggda. För fotografer är det sena eftermiddagsljuset vid Plaosan mjukare och lägre än vid Prambanan eftersom templen själva är mindre, och de omgivande risfälten fångar torrperiodens gyllene sol. Plaosan ingår inte i Prambanans vanliga halvdagsprogram; det läggs enkelt till som ett 45-minuters tillägg innan du återvänder till Yogyakarta.